Spansk skatterättslig hemvist 2026: 183-dagarsregeln och kalkylator

Skatterättslig hemvist är en status, inte en handling

Spansk lag utfärdar inte skatterättslig hemvist; den konstaterar den. Artikel 9.1 i Ley 35/2006 (LIRPF) säger att en skattskyldig har stadigvarande hemvist på spanskt territorium när något av en kort lista av förhållanden föreligger, och lagen om inkomstskatt för icke-residenter hänvisar helt enkelt tillbaka dit: bosättning på spanskt territorium avgörs enligt art. 9 LIRPF (art. 6 TRLIRNR). Ingen av texterna nämner ett kort, ett visum, ett grönt EU-registreringsbevis eller en inskrivning i kommunens padrón. Dessa handlingar kan vara bevis på var du bor, och ibland goda bevis, men ingen av dem skapar eller upphäver statusen.

Följden överraskar människor varje år på Costa Blanca. Ett pensionerat par i Jávea kan ha ett residencia-kort och ändå vara icke-residenta för skatteändamål om fakta inte uppfyller något av de tre kriterierna; en brittisk ägare i Torrevieja utan några spanska handlingar alls kan vara skatterättsligt bosatt i Spanien eftersom han tillbringar mer än halva året här. Skattemyndigheten tittar på fakta, och dess eget register har ett särskilt fält för villkoret bosatt eller icke-bosatt på spanskt territorium (art. 4.1.f i RD 1065/2007), vilket är exakt det fält som Modelo 030 finns till för att rätta.

De tre kriterierna är alternativ, inte kumulativa. Vilket som helst av dem gör dig bosatt, och skattemyndigheten behöver bara styrka ett. Därför är det ofta den svagaste positionen att argumentera om dagar: den som tillbringar fyra månader om året i Spanien men driver hela sin verksamhet från Alicante är bosatt enligt det andra kriteriet, oavsett vad kalendern säger.

Kriterium ett: mer än 183 dagar under kalenderåret

Det första och mest kända kriteriet är närvaro: att vistas mer än 183 dagar, under kalenderåret, på spanskt territorium (art. 9.1.a LIRPF). Räkningen gäller närvarodagar, inte nätter, inte rullande tolv månader och inte ett beskattningsår som börjar i april; referensperioden är det spanska kalenderåret, 1 januari till 31 december, eftersom det är beskattningsperioden (art. 12.1 LIRPF).

Hårdheten finns i den andra meningen i samma punkt. För att fastställa den närvaroperioden räknas tillfälliga frånvaroperioder in, om inte den skattskyldige visar skatterättslig hemvist i ett annat land. Enkelt uttryckt drar en resa utanför Spanien inte automatiskt av sig själv från summan: om inte frånvaron är strukturell snarare än tillfällig, eller om du inte kan visa upp ett intyg om skatterättslig hemvist från en annan stat, kan dagarna borta läggas tillbaka. Lagen har också en omvänd skyddsregel för de värsta fallen: när det andra landet betraktas som en icke-samarbetsvillig jurisdiktion får skattemyndigheten kräva bevis på 183 dagars faktisk närvaro där.

Två undantag är skrivna i artikeln. Tillfälliga vistelser i Spanien som följer av skyldigheter enligt kulturella eller humanitära samarbetsavtal som ingåtts utan ersättning med spanska offentliga förvaltningar räknas inte som närvaro (art. 9.1.a LIRPF). Och närvaro är en faktafråga, så den bevisas med fakta – boardingkort, färje- och avgiftsuppgifter, korttransaktioner, förbrukning av el och vatten, läkarbesök – inte med en försäkran.

Kriterium två: huvudsakligt centrum eller bas för dina ekonomiska intressen

Det andra kriteriet har inget med dagar att göra. Du är bosatt om huvudsakligt centrum eller bas för dina verksamheter eller ekonomiska intressen finns i Spanien, direkt eller indirekt (art. 9.1.b LIRPF). Artikeln anger ingen formel, ingen procentsats och ingen tröskel, och ingen procentsats bör hittas på: lagen frågar var kärnan i ditt ekonomiska liv finns, med hänsyn till var dina tillgångar finns, var dina inkomster uppstår, var din verksamhet leds och var din yrkesverksamhet bedrivs.

För ägare på Costa Blanca slår kriteriet till i två typiska former. Den första är ägaren vars spanska semesteruthyrning har vuxit till den största delen av inkomsterna medan pensionen hemifrån har minskat i relativa termer. Den andra är företagaren som flyttat ledningen av ett bolag till Spanien men behållit bolaget registrerat utomlands – artikeln omfattar uttryckligen indirekt innehavda intressen, så en offshorestruktur med holdingbolag undanröjer inte i sig ett spanskt intressecentrum.

Eftersom detta kriterium är oberoende av närvaro kan en skattskyldig med god marginal underskrida dagräkningen och ändå vara bosatt. Omvänt placerar inte det faktum att du äger ett hus i Spanien, har ett spanskt bankkonto och betalar IBI i sig centrum för dina ekonomiska intressen här: en enda improduktiv fastighet är normalt en liten del av ett ekonomiskt liv, och skattemyndigheten måste väga helheten, inte en tillgång.

Kriterium tre: familjepresumtionen

Det tredje kriteriet är en presumtion snarare än ett kriterium i strikt mening. Det presumeras, om inte motsatsen visas, att den skattskyldige har stadigvarande hemvist på spanskt territorium när, enligt de föregående kriterierna, den make/maka som inte är lagligen särlevande och de minderåriga barn som är i hans eller hennes beroende stadigvarande är bosatta i Spanien (art. 9.1 LIRPF, sista stycket). Den härleds ur familjen och kan vederläggas med bevis.

Vid noggrann läsning har presumtionen två inbyggda villkor som rutinmässigt förbises. Den kräver en make/maka som inte är lagligen särlevande, och den bedömer maken/makan och de minderåriga barnen utifrån samma kriterier – det vill säga maken/makan och barnen måste själva vara bosatta enligt dagräkningen eller kriteriet om ekonomiska intressen. Vuxna barn som bor i Spanien utlöser den inte, och inte heller en sambo. Presumtionen medger därefter motbevis: en skattskyldig vars familj bosatt sig i Alicante medan han genuint bor och arbetar utomlands kan vederlägga den, men han bär bevisbördan, och den är reell (art. 105.1 LGT).

Det spanska beskattningsåret är kalenderåret – och det delas inte

Det spanska beskattningsåret är kalenderåret och skatten uppkommer den 31 december (art. 12 LIRPF). Det enda fall då perioden är kortare än kalenderåret är den skattskyldiges död en annan dag än 31 december, då perioden upphör och skatten uppkommer på dödsdagen (art. 13 LIRPF). Det finns inget annat undantag i lagen.

Just den omständigheten överraskar brittiska läsare mest, eftersom Storbritannien tillämpar en behandling med delat år som kan dela ett beskattningsår i en bosatt del och en icke-bosatt del. Det gör inte Spanien. Om dina förhållanden gör dig bosatt ett visst år är du bosatt under hela det året – inklusive månaderna före din ankomst – och din världsinkomst för alla tolv månader ingår i den spanska deklarationen. Om de inte gör det är du icke-resident under hela året, inklusive de månader du fysiskt var här.

Den praktiska följden är att flyttens år är året att planera, inte året att improvisera. Att sälja en utländsk fastighet, realisera en vinst, ta ut en pensionsengångssumma eller avsluta en verksamhet under samma kalenderår som du blir bosatt i Spanien placerar allt detta inom det spanska skatteunderlaget, oavsett datum. När två stater beskattar samma år är det skatteavtalet och lättnadsmekanismerna som hindrar dubbel beskattning – inte den spanska beskattningsperioden, som inte böjer sig.

Att flytta till en icke-samarbetsvillig jurisdiktion: karantänen enligt art. 8.2

En regel fortsätter att beskatta dig som bosatt efter att du har lämnat landet. Fysiska personer med spanskt medborgarskap som visar en ny skatterättslig hemvist i ett land eller territorium som betraktas som skatteparadis förlorar inte sin ställning som skattskyldiga för den spanska inkomstskatten; regeln gäller under det beskattningsår då bosättningsbytet sker och under de fyra följande beskattningsåren (art. 8.2 LIRPF). Lagen använder den äldre termen, och hänvisningar i skattelagstiftningen till skatteparadis, till territorier utan effektivt informationsutbyte och till noll eller låg beskattning ska läsas som hänvisningar till definitionen av icke-samarbetsvillig jurisdiktion i DA 1.ª i Ley 36/2006, i den lydelse som Ley 11/2021 gett (DA 10.ª i den lagen).

Två gränser är lika viktiga som regeln. För det första omfattar den bara fysiska personer med spanskt medborgarskap: en brittisk, irländsk, nederländsk eller norsk ägare som lämnar Spanien för en listad jurisdiktion fångas inte av art. 8.2, oavsett vad som i övrigt kan gälla honom. För det andra fastställs listan över icke-samarbetsvilliga jurisdiktioner genom ministerbeslut enligt kriterier om transparens, underlättande av offshoreverksamhet och noll eller låg beskattning, och den uppdateras – så frågan är aldrig ”är den här platsen ett skatteparadis” i abstrakt mening, utan om den finns på den lista som gäller för det aktuella året. När Spanien har ett avtal i kraft med en listad jurisdiktion gäller reglerna om icke-samarbetsvilliga jurisdiktioner ändå i den mån de inte strider mot avtalet (DA 1.ª.5 i Ley 36/2006).

Vad som faktiskt ändras: bosatt jämfört med icke-resident

En skatterättsligt bosatt i Spanien beskattas för samtliga inkomster – arbetsinkomster, kapital, vinster och förluster samt lagstadgade schablonintäkter – oavsett var de uppstått och betalarens hemvist (art. 2 LIRPF). Deklaration är huvudregeln, med undantagen i art. 96.2 LIRPF, som befriar dem vars inkomster bara kommer från arbete upp till 22.000 euro per år, från innehållen kapitalavkastning och vinster upp till sammanlagt 1.600 euro, och från schablonintäkter av fastigheter och vissa andra poster upp till sammanlagt 1.000 euro. Bosättningen medför också rapporteringsskyldigheterna enligt DA 18.ª LGT för konton, värdepapper, livförsäkringar och livräntor, fast egendom och virtuella valutor som innehas utomlands – Modelo 720 och Modelo 721 – och förmögenhetsskatt på hela nettoförmögenheten var tillgångarna än finns (art. 5.One.a Ley 19/1991).

En icke-resident beskattas bara för inkomster som förvärvats på spanskt territorium (art. 12.1 TRLIRNR), och art. 13 anger vad det innebär: inkomster som direkt eller indirekt härrör från fast egendom belägen i Spanien och rättigheter i den (art. 13.1.g), schablonintäkter för fysiska personer som äger stadsfastigheter i Spanien som inte används i en verksamhet (art. 13.1.h) och kapitalvinster (art. 13.1.i), bland annat. Den allmänna skattesatsen är 24 %, sänkt till 19 % för personer bosatta i en annan EU- eller EES-stat med effektivt utbyte av skatteinformation, och vinster vid överlåtelse av tillgångar beskattas med 19 % (art. 25.1.a och 25.1.f TRLIRNR). Förmögenhetsskatten omfattar bara tillgångar och rättigheter som är belägna, kan utövas eller ska fullgöras på spanskt territorium (art. 5.One.b Ley 19/1991), och det finns ingen spansk rapporteringsskyldighet för tillgångar som innehas utomlands.

Två broar korsar klyftan. En fysisk person bosatt i en annan EU-medlemsstat som får minst 75 % av sina totala inkomster i Spanien från anställning och näringsverksamhet, och som under perioden effektivt beskattats enligt IRNR, kan välja att beskattas som IRPF-skattskyldig utan att bli bosatt (art. 46 TRLIRNR). Och förmögenhetsskattens grundavdrag på 700.000 euro – standardvärdet där den autonoma regionen inte har fastställt något eget – gäller även för icke-residenter som beskattas genom obligación real (art. 28.Three Ley 19/1991), medan deklarationsskyldigheten uppstår när skatt ska betalas eller när tillgångarnas värde överstiger 2.000.000 euro (art. 37 Ley 19/1991).

Två länder, en skattskyldig: skatteavtalets tie-breaker

Varje stat tillämpar sin egen lag för att avgöra vem som är bosatt där, och de två lagarna kan båda svara ja. Spansk lag viker uttryckligen för avtalen: lagen tillämpas utan att det påverkar de internationella fördrag och avtal som blivit en del av intern rätt (art. 5 LIRPF; art. 4 TRLIRNR). Konflikten löses alltså inte genom att argumentera om art. 9.1 LIRPF utan genom att öppna avtalet med den andra staten.

Avtalet inleds med att definiera en person med hemvist i en avtalsslutande stat som varje person som enligt lagstiftningen i den staten är skattskyldig där på grund av domicil, bosättning, plats för ledning, plats för bildande eller annat liknande kriterium, och utesluter uttryckligen personer som är skattskyldiga i den staten bara för inkomster från källor där (art. 4.1 i avtalet mellan Spanien och Storbritannien av den 14 mars 2013). När en fysisk person därefter har hemvist i båda staterna löser avtalet fallet i en fast ordning (art. 4.2): den stat där han har en permanent bostad till sitt förfogande; om han har en i båda, den stat med vilken hans personliga och ekonomiska förbindelser är närmast, centrum för de vitala intressena; om det inte kan avgöras eller om han inte har någon permanent bostad i någon av dem, den stat där han stadigvarande vistas; om han stadigvarande vistas i båda eller i ingen, den stat där han är medborgare; och om han är medborgare i båda eller i ingen, avgör de behöriga myndigheterna fallet genom ömsesidig överenskommelse.

Stegen tillämpas i ordning, och du stannar vid den första som ger ett svar – en permanent bostad i bara en stat avslutar prövningen där, och medborgarskap är en sen tie-breaker, inte en utgångspunkt. Lydelsen ovan är den i avtalet mellan Spanien och Storbritannien; samma stege finns i Spaniens avtal med andra stater, men den text som binder dig är den i ditt eget avtal, och den måste läsas tillsammans med det multilaterala instrumentet där det är tillämpligt. Om de två myndigheterna ändå är oense låter art. 25.1 i avtalet mellan Spanien och Storbritannien den skattskyldige lägga fram fallet för den behöriga myndigheten i hemviststaten, och det måste läggas fram inom tre år från det första meddelandet om den åtgärd som ger upphov till beskattning i strid med avtalet.

Intyget som fungerar, och intyget som inte gör det

Ett avtal kan bara åberopas med rätt handling: ett intyg om skatterättslig hemvist utfärdat av den andra staten uttryckligen för syftena med avtalet med Spanien. Det är en annan handling än ett vanligt bosättningsintyg, som bara anger att en person är registrerad som bosatt enligt intern rätt. Båda kallas intyg; bara det ena låter dig göra gällande en avtalsförmån eller slå ut ett spanskt bosättningsanspråk genom tie-breaker, eftersom bara det ena intygar att den andra staten behandlar dig som sin bosatta enligt avtalet.

På den spanska sidan är skatteintyg administrativa handlingar som styrker fakta om en skattskyldigs skattemässiga ställning (art. 70.1 RD 1065/2007), de ska utfärdas inom 20 dagar (art. 73.1), de är upplysande och kan inte överklagas, men en skattskyldig kan uttrycka oenighet om innehållet inom 10 dagar (art. 75.1 och 73.4), och, om inte de särskilda reglerna säger något annat, gäller de i 12 månader när de avser periodiska skyldigheter (art. 75.2). Be den andra staten om ett intyg som omfattar just de år som är omtvistade, i avtalsformuläret, och lägg originalet i din akt – ett intyg som skaffas efter att en kontroll har börjat är värt mycket mindre än ett som redan finns registrerat.

Vad som bevisar hemvist – och vad som inte bevisar något

I skatteförfaranden måste den som gör gällande en rättighet bevisa de fakta som grundar den (art. 105.1 LGT), och skattemyndigheten får behandla den som framträder som ägare till en tillgång i ett skatteregister eller ett offentligt register som ägare, med förbehåll för motbevis (art. 108.3 LGT). De bevis som väger tungt är de som visar var ett liv faktiskt levts: det andra landets avtalsintyg om hemvist, resehandlingar, mönstret i kort- och bankrörelser, förbrukning av el och vatten i respektive bostad, anställnings- eller yrkesuppgifter, barnens skolinskrivning, läkarregistrering och behandling, försäkringar, fordonsanvändning samt långtidskontrakt eller ägardokument på båda sidor.

Vissa handlingar som ägare förlitar sig på bevisar mycket mindre än de tror. Inskrivningen i kommunens padrón är ett befolkningsregister som förs av ayuntamiento; det styrker en adress och kan stödja ett ärende, men i sig gör det dig inte skatterättsligt bosatt och, lika viktigt, att skriva ut sig gör dig inte till icke-resident. Ett residencia-kort, ett grönt EU-registreringsbevis eller ett visum är migrationshandlingar och säger ingenting om de tre kriterierna i art. 9.1 LIRPF. Det gör inte heller adressen som står på ett kontoutdrag eller det faktum att AEAT för dig som icke-resident i sitt register: en registerpost är en angiven uppgift som förvaltningen får kontrollera och rätta (art. 2 och 4 RD 1065/2007).

Bygg upp akten medan året pågår, inte när brevet kommer. Förbrukningsuppgifter och resehandlingar åldras dåligt, flygbolag och färjerederier rensar bokningar, och ett intyg som tog en utländsk myndighet tre månader att utfärda är tre månader du inte har inom ett förfarande. Spara bevisen per kalenderår, eftersom det är den enhet som den spanska beskattningsperioden använder.

Modelo 030: att tala om för skattemyndigheten vem du är och var du finns

Modelo 030 är registerdeklarationen för fysiska personer som inte bedriver näringsverksamhet eller yrkesverksamhet: den registrerar dem i skattskyldigregistret, rättar deras personuppgifter och meddelar ändring av skatterättslig hemvist eller av villkoret bosatt eller icke-bosatt. Dessa uppgifter är registeruppgifter enligt lag – registret upptar villkoret bosatt eller icke-bosatt på spanskt territorium, den skattemässiga hemvisten i Spanien och, i förekommande fall, adressen utomlands (art. 2.2 och 4.1 RD 1065/2007) – och skattskyldiga måste meddela sin skattemässiga hemvist och varje ändring av den (art. 48.3 LGT).

Tidsfristen beror på vem du är. Fysiska personer som måste finnas i registret över näringsidkare, yrkesutövare och skatteombud för innehållande meddelar ändring av skattemässig hemvist inom en månad, genom registerdeklarationen för ändring; fysiska personer som inte behöver finnas i det registret – de flesta ägare och pensionärer – meddelar den inom tre månader med den fastställda blanketten, om inte tidsfristen för att lämna in deras egen inkomstdeklaration infaller först, och då meddelas ändringen i den deklarationen (art. 17 RD 1065/2007). Ändringen får full verkan från det att den lämnas in hos den förvaltning den meddelades till, och tills du fullgör det har ändringen ingen verkan gentemot skattemyndigheten (art. 48.3 LGT och 17.3 RD 1065/2007) – vilket är skälet till att underrättelser fortsätter att komma till en adress du lämnade för flera år sedan.

Ett ord om impatriatordningen i art. 93 LIRPF

Den särskilda ordningen för arbetstagare, yrkesutövare, företagare och investerare som utstationeras till spanskt territorium – informellt Beckhamlagen – låter fysiska personer som får skatterättslig hemvist i Spanien till följd av att de flyttar hit välja att beskattas enligt reglerna i lagen om inkomstskatt för icke-residenter samtidigt som de förblir IRPF-skattskyldiga, under perioden för bosättningsbytet och de fem följande perioderna (art. 93.1 LIRPF). Det är ett val, och det är villkorat: personen får inte ha varit bosatt i Spanien under de fem beskattningsåren före flytten, och flytten måste orsakas av ett anställningsavtal eller början på ett anställningsförhållande i Spanien, av att personen blir styrelseledamot i ett bolag, av en företagsverksamhet enligt definitionen i art. 70 i Ley 14/2013, eller av en högkvalificerad yrkesutövare som tjänar nystartade företag eller utför utbildnings-, forsknings-, utvecklings- och innovationsarbete (art. 93.1.a och 93.1.b LIRPF). Inkomsterna beskattas kumulativt med 24 % upp till 600.000 euro av skatteunderlaget och 47 % över det, med kapitalinkomster beskattade enligt en egen skala (art. 93.2.e LIRPF), och den skattskyldige är underkastad förmögenhetsskatt genom obligación real (art. 93.1 LIRPF).

Det är ingen pensionärsordning, och det är den punkt som är mest relevant här. En pensionerad ägare som flyttar till Dénia, en hyresvärd som lever på spanska hyror och en investerare utan anställning, styrelseuppdrag eller kvalificerande företagsverksamhet faller utanför art. 93 eftersom ingen av de utlösande omständigheterna gäller dem, och den som varit bosatt i Spanien de senaste fem åren är helt utesluten. Där den tillämpas är den ett äkta planeringsverktyg, men den är en ordning för människor som kommer för att arbeta, inte ett sätt att mildra flytten för människor som kommer för att sluta arbeta.

När AEAT inleder en bosättningskontroll

En bosättningskontroll börjar vanligen som en begränsad kontroll: ett delgivet meddelande som anger åtgärdernas art och omfattning (art. 137.2 LGT), där förvaltningen får granska uppgifterna i dina deklarationer och underlagen, sina egna uppgifter och register, officiella böcker och register och fakturorna bakom dem, och får kräva att tredje part lämnar uppgifter för att kontrollera det den redan har (art. 136.2 LGT). Inom det förfarandet kan den inte begära uppgifter från tredje part om finansiella rörelser, men den kan be dig dokumentera finansiella transaktioner som påverkar underlaget eller skatten att betala (art. 136.3 LGT), och åtgärderna vidtas på förvaltningens kontor med de undantag som anges i artikeln (art. 136.4 LGT). Ett fullständigt inspektionsförfarande ska i allmänhet avslutas inom 18 månader, eller 27 i de angivna fallen (art. 150.1 LGT).

Svara med fakta. Lämna in avtalsintyget om hemvist för varje omtvistat år, en dag-för-dag-kalender med resehandlingar som stöd, jämförande förbrukning av el och vatten i respektive bostad, bank- och kortrörelser som visar var vardagslivet ägde rum, och handlingarna för ditt ekonomiska centrum – anställning, verksamhetens ledning, var tillgångarna finns och var inkomsterna uppstår. Kom ihåg att presumtionerna gäller åt båda håll: uppgifter du har deklarerat presumeras vara sanna för dig och kan bara rättas av dig med motbevis (art. 108.4 LGT), så en gammal deklaration som anger spansk bosättning är ett faktum du måste förklara.

Två fel blir dyra. Det första är att svara informellt i telefon eller e-post i stället för skriftligt i akten, vilket inte lämnar något i ärendet. Det andra är att behandla ärendet som en nationell fråga – där ett skatteavtal är aktuellt ingår tie-breakern i art. 4.2 och, om myndigheterna ändå är oense, förfarandet för ömsesidig överenskommelse inom dess treårsfönster i försvaret, och båda kräver avtalsintyget för att kunna köras. Där beloppen är betydande, låt granska akten före det första svaret, eftersom det första svaret sätter ramen för allt som följer.